I dag är Sveriges nationaldag, så det här inlägget passar bäst att skriva på svenska. Det är också med anledning av den här artikeln som jag vill berätta en liten episod från min första termin på högstadiet.
När jag började på högstadiet var det en kille i åttan som kallade sig själv rasist. Det var första gången jag utsattes för någon form av mobbning, och jag minns att jag tyckte det var jobbigt. Därför tog jag upp det med mina lärare. Har minnen av att skolan inte var helt säker på hur man skulle agera.
Min pappa arbetade som speciallärare på högstadiet men var borta mycket under min högstadietid. En dag så kommer den här killen emot mig, och jag funderade på om han ska trycka ner mig eller bara säga något dumt. Men istället lägger han armen runt mig och frågar “Brage är din farsa, va?”
“Umm..eh…jaaa” svarar jag
“Du, då är vi kompisar.”
Och det var det. Inga mer problem. Till saken hör att pappa var den som brukade bära ut de som störde lektioner. En annan kompis som gick i samma klass som den här killen berättade:
”Din pappa var bra. Då det var någon som störde ordningen kom han förbi och hämtade den personen, och då blev det arbetsro i klassrummet.”
Jag frågade min mamma vad hon minns om den här tiden. Hon berättade att den här killen hade sagt något till mig. Nu när jag tänker efter tror jag att det var något i stil med att ”sådana här negrer vill vi inte ha på skolan”.
Vi som tycker att alla människor är lika mycket värda har ett ansvar för att aktivt sprida den synen bland våra medmänniskor.
Jag är otroligt stolt över att vara svensk, och det tycker säkert en del är löjligt. Men då får de väl tycka det.
Vill även tillägga att det var nog till och med nyttigt för mig att bli lite mobbad. Det har nog hjälpt mig att förstå den som är utsatt bättre, och kanske har jag kunnat vara till stöd för någon.
Sundberg's Suitcase 